Ombyggnad pågår!

Jag vet att jag inte har varit speciellt aktiv här, ber om ursäkt för det. Men jag behöver den här bloggen ändå, för här känner jag att jag kan vara 100% ärlig, vara mig själv. På Internet är det oftast svårt för mig, det känns inte riktigt som att jag vågar vara helt ärlig om jag vet att vissa personer läser det jag skrivit.

Men här, här kan jag vara mig själv.

Hur har ni, mina älskade läsare haft det? Har jag ens några kvar, jag hoppas det!

Själv så har jag och E, under jullovet hållit på med ombyggnad så mycket som möjligt. Vi började med att måla om väggen som är vid huvudändan av sängen; vi hade planer på det redan för ett år sedan i princip (lite mindre) men nu har vi äntligen kommit till skott. Väggen är nu mörklila, väldigt fin enligt mig och rummet kändes genast mer personligt. Sedan kastade vi ut den vita byrån som stod vid sängen som vi använde som nattduksbord och lite allt-i-allo; nu står där en byrå i björk (superfin), så nu kan jag ha mina kläder i ordentliga lådor. Tidigare hade jag dem i plastbackar under sängen. Så nu känner jag mig lite mer hemma här. Vi har nu även ytterligare en sådan byrå som står vid fotändan av sängen, vi ska flytta ut ett skåp innan den får plats till väggen. I den byrån ska E ha sina kläder är det tänkt, det kommer nog att bli superbra.

Under den här helgen har vi spenderat en väldans massa tid på att sätta upp två stycken hyllor över skrivbordet. Att det kan ta en sådan tid att skruva upp två stycken hyllor trodde jag aldrig, men nu är det äntligen gjort. I och med att det blev lite strul fram och tillbaka med hyllorna så resluterade det i smågnabb mellan mig och E; något som lätt händer vid sådana situationer. Vet att E's mamma och hennes sambo också gnabbades under tiden de skulle få upp två stora skåp i köket. Låt mig bara säga att jag är glad att detta är över snart, ska bli så skönt att bara få slappna av lite i rummet och inte behöva flytta runt så mycket!

Ikväll ska vi äta middag hos E's pappa, jag ska försöka äta lite; det är nämligen så att jag varit sjuk en hel del efter julen, så aptiten är fortfarande inte som den ska. Känns rätt jobbigt att börja äta igen också, det känns så konstigt på något sätt. Som att min mage väldigt snabbt ställer in sig på att den inte brukar få vidare mycket mat. Men jag vet att det kommer att vända snart - som det alltid gör - vips kommer min aptit att vara tillbaka.

Kan inte sova...

Jag kan verkligen inte sova, hamnade nämligen i en situation som jag inte bara kan släppa! Det handlar om pot, marijuana eller vad man nu vill kalla det. Det är ju tack och lov olagligt här, men det känns som att det hela bara är en tidsfråga, är det så? Jag hörde - för inte så länge sedan - att det i USA fanns en diskussion kring huruvida det skulle legaliseras, i alla fall till viss del. Det handlade om att man i så fall skulle få "ha på sig" 1 gram, helt lagligt. Att man skulle kunna få hämta ut det, men är inte det att legalisera det? Jag menar, efter det där grammet har försvunnit lär ju personen komma för att hämta ut mer, eller? Må hända att det lär kosta en del också, så blir det en klassfråga av det hela också. Like the cherry on top.

Men vad ska man göra, tycker Ni att man borde legalisera den här drogen?

Jag tycker personligen att man inte ska det, men det är också svårt på ett sätt. Det finns en hel del forskning kring detta och UCLA har gått ut med (anser dem vara en säker och reliable source) att forskare än så länge inte kan länka lungcancer till pot; lungcancer är ju för övrigt mest orsakat av rökning av vanliga cigaretter, i 80-90% av fallen. Däremot visade forskarnas studier att pot innehåller 50% fler av de kemikalier som bidrar till lungcancer än cigaretter, men det aktiva ämnet THC som finns i pot kan även bidra till att förstöra celler innan de blir cancerogena. Vidare löper personer som röker pot risken att drabbas av andnings- och respiratoriska problem i samma utsträckning som de som röker cigaretter.

Det är svårt, för i diskussionen som jag hade så sade den personen att "ja men då borde även starksprit förbjudas samt att jag ändå tycker att det ändå ligger mer fara i att röka vanliga cigaretter". Jag kan på ett sätt säga att, javisst ta bort starkspriten, det är inte så att jag känner att jag behöver den. Däremot så känns det - enligt mig - som mycket större fara att röka pot! Dels för att man kan få problem direkt; så som snedtändningar samt att det känns lite som med alkohol, att man kan bli oberäkenelig. Medan cigaretter gör att man kan dö i förtid. Dessutom känns det som att det finns klara och tydliga bud kring både alkohol och cigaretter; att de kan leda till döden samt att konsekvenserna är allmänkända. Medan det kring pot fortfarande är relativt ovisst. Visst är det fel med droger över huvud taget, oavsett om det handlar om alkohol, cigaretter eller pot. Men varför skulle vi dra in ytterligare en drog? Jag vet att det kanske finns fel i denna text och att den kanske inte är vidare bra strukturerad. Dessutom har jag flera och mera saker att säga kring detta men klockan närmar sig halv fem...

Ni kan läsa mer kring UCLA's forskning här: http://cancer.about.com/od/smokingandcancer/f/marijuana.htm

Interview Pt. 4

Yesbox. 

Idag ägde intervju nummer fyra rum. Väldigt skönt måste jag säga i och med att min förra, som skulle ha varit förra veckan blev inställd. Men nu så, det här kändes riktigt bra. De som intervjuade var jätteschyssta och härliga och jag tror att jag gjorde rätt bra ifrån mig. Men det fanns ett moment då andan var uppe i halsen.

Det var 5000 tankar for genom mitt huvud på en millisekund, jag lovar. Nästa i alla fall. Det kändes så!
Jag funderde på ifall de skulle börja med ja-/nej-frågor tillexempel: "vad gör du i den här situationen, a eller b" och så ska man svara på någon av dem. Jag hatar sådant, blir mest att jag pladdrar och säger "jag skulle nog säga a, men det betyder inte att b är dåligt på något sätt", ja ni förstår säkert. Det är ett dåligt koncept för mig. Istället säger han...att många av de som jag kommer att jobba med är från utlandet, vilket innebär att man måste vara bra på engelska, så han bad mig att berätta om mina jul- och nyårsplaner för dem (det var han och en tjej, T, som intervjuade mig) på engelska. Jag blev lite nervös, mest för att jag - när jag är oförberedd - kan bli väldigt stammande när det kommer till engelska. Till exempel om någon ringer till mig och jag inte är beredd på att den personen pratar engelska är det lätt att jag blir lite tafatt i början. Men det här? Det gick jättebra, om jag får säga det själv, det flöt på och den delen kändes nästan bättre än allt det jag hade pratat om innan. Det flöt på, utan uppbrott och en massa ehm:anden. Så jag hoppas att de gillade mig.
Nu är jag istället hemma och tar det lugnt, väldigt skönt! Däremot har jag njutit av min nyinköpta halsduk/snodd eller tub (vad ni nu vill kalla den för) idag. Den är mörkorange-aktig (kallad ginger bread på webshoppen) och passar med min slinga i håret som tidigare var röd men nu har fade:ats.
Bildlänk

Den ser inte direkt ut så i ljuset, men fin är den och kostar 149 kronor hos Lindex! 

Hur var er dag idag?

1 December


Bildlänk


Det känns som att det helt plötsligt blev vinter.
Visst vet jag att det var Novemberväder där någonstans och det var grått, tråkigt och regnigt större delen av tiden. Men sedan kom den första snön någon gång, den smälte direkt. Det jag kommer ihåg från när jag var yngre; det var att detta höll på ett tag, som en dans mellan hösten och vintern. Hösten ville inte släppa taget riktigt = slask. Don't get me wrong though! Jag klagar absolut inte på att snön har fallit och nu bara verkar fortsätta, sådan här transition säger jag bara tummen upp till. Det känns bara för bra för att vara sant; att snön bara lägger sig ned snällt - okej, snällt är väl att ta i, det har varit busväder och vind här - men att hösten bara "gav upp".

Det är härligt med December, sedan jag var liten har jag alltid älskat julen och nu är det bara 23 dagar kvar, för ett par år sedan då hade jag nog börjat räkna ned i kalendern eller på min whiteboard tavla i rummet. Eller i dagboken. Det hörde till liksom, även om man hade advents- och/eller julkalender. Men under den senaste tiden har julkänslan och lyckan inte riktigt infunnit sig, visst har man varit glad över skolavslutningar och annat men det har inte varit mycket annat. Oftast vet man redan innan vad man ska få i present och själva överraskningsmomentet har liksom försvunnit. Ju äldre man blivit, desto dyrare har presenterna blivit och därmed har studvis behövts konsulation från föräldrarna att de ha kommit och vill kolla upp om det verkligen var "just den mobiltelefonen" jag ville ha. Eller så har mamma inte gömt klapparna speciellt bra, så att jag ibland när jag varit där på besök har råkat hitta dem. Det är lite tråkigt tycker jag, jag älskade känslan av att inte kunna somna kvällen innan julafton.

Men imorse följde jag mitt inre barn (nej, jag är inte gravid) och min nostalgi och satte mig och tittade på julkalendern eftersom jag ändå var vaken. Vaknade av att jag fått en allergisk reaktion av det nya tvättmedlet, inte det roligaste sättet att vakna på kan jag lägga till, det var inte helt okej! Jag hade alltid som tradition att i alla fall kolla på första avsnittet av julkalendern, när jag blev lite äldre och kände att julkalendern mest var för småbarn. De senaste åren har jag inte följt traditionen så mycket, tycker att kvaliteten på kalendrarna verkligen har blivit sämre; och nej! Jag tror inte att det har att göra med att jag blivit äldre, inte nödvändigtvis, utan det känns verkligen som en annan kvalitet. Jag menar, okej att Mysteriet på Greveholm har sitt nostalgiska värde, men det är fortfarande roligt att titta på. Årets julkalender verkar däremot rätt okej, inte helt dålig i alla fall. Så kanske kommer jag att fortsätta kolla; locka fram mitt inre barn. Fick en lussekatt till frukost också, lyx! Fast man förtjänar faktiskt lite lyx när man vaknat upp med allergisk reaktion, ja det tycker jag faktiskt.

Nom De Plume

Ja. Så heter det på franska. På svenska? Pseudonym.
Jag skrev i förra inlägget om feghet/mesighet och så som jag allmänt känner mig gentemot mina föräldrar och speciellt min mamma. För att fortsätta lite på det...


Bildlänk

Jag har ju varit anonym här på bloggen; inte bara för att jag är lite skeptisk till allt det här med att dela med sig av allting privat öppet på det stora stygga Internet. Men även för att det känns lite unnerving att mina föräldrar till exempel hittar bloggen. Inte för att jag vet vad det värsta skulle vara med det, men jag vill inte behöva försvara mig själv, jag är ju trots allt vuxen och jag har en rätt att skriva vad jag vill. Men det känns lite obehagligt att någon kan hitta bloggen, någon som känner mig privat. För visst är det en säkerhet att kunna gömma sig bakom skärmen och bara få vara, utan att behöva skådespela; vilket man ibland gör inför sina nära och kära, eller?

Men angående att ta det hela ett steg längre; ska man verkligen behöva det?
Jag har länge velat skriva, gärna en skönlitterär bok. Visst har jag drömt om att skriva en "vuxen"roman, som hamnar på topplistan och allting sådant där. Men hittills känns det mer som att jag kommer att lyckas skriva en ungdomsbok - om ens det! Vilket absolut inte är helt fel det heller, men de flesta saker som jag kommer på, känns lite känsliga eller för privata; för när jag skriver använder jag mig gärna av saker och ting jag har upplevt själv, eller som jag har kommit i närheten av (genom att nära vänner upplevt det) och att skriva om allting sådant, för allmänheten det känns läskigt. Men det läskigaste är nog att veta att släktingar och familj kommer att läsa det, kommer att kunna kommentera och det är ju verkligen de närmsta man (läs: jag) vill imponera på.
Skulle man då använda ett pseudonym? Men är inte det lite väl fegt?
Även om det vore skönt att gömma sig lite, så är jag ju ändå tillräckligt ego för att känna att jag vill kunna ta all credit öppet och vara stolt över något som jag har skrivit också.
Men ändå känns det lite som att jag vill ha kakan och äta den...och det vet vi ju alla att det inte fungerar. För på ett sätt skulle jag vilja släppa en bok, se hur den går först, se hur folk ger respons på den innan jag vågar "träda fram", men det känns ju mesigt. Man ska ju stå för det man har skrivit, från början. Eller hur?

Det känns lite som när man gick i skolan, under skolåren blev jag mobbad en hel del och många dagar önskade jag att jag bara kunde bli osynlig! Men samtidigt kunde jag önska att jag bara vågade stå upp mot folk, våga stå för Mig. Att vara anonym kan vara väldigt ensamt också.

Dagens I-landsproblem...

Jag skulle vilja vara modigare.

Det var ett tag sedan

Jag tänker härmed sluta med ursäkter, ibland hålls inte bloggen igång lika flitigt som jag skulle önska. Men det är svårt att inte be om ursäkt ändå...


Bildlänk

Jag har tänkt lite på det idag, det här om att vara modig och stark.
Är ni modiga?

Jag skulle väl inte klassa mig som supermodig, men inte heller mesig, det beror förstås på situationen. I den situationen som jag tänker på nu, handlar det om min mamma. Vårt förhållande är absolut inte dåligt, jag älskar min mamma, men vi är inte speciellt lika - det känns mer som att hon är som min bror och jag är mer som min pappa. Är det på något sätt dåligt, att som tjej säga att man står närmare sin pappa? Nej! Det tycker inte jag heller, men ändå är det som att ångesten sitter där och pickar längst bak i huvudet. För hur många gånger har man inte hört om mor- och dotterförhållandena; ta kändisar till exempel, många kvinnors inspirationskällor är deras mammor. Jag kan inte direkt säga samma sak, men det betyder inte att min mamma är dålig på något sätt, hon är underbar.
Men det är klart att vi ibland får störa oss på våra föräldrar, right?
Idag handlade det om att hon ska bjuda hem ett par vänner till familjen hem till dem och vill jättegärna att jag och E kommer med och ska vara där. Saken är den att vi träffade dessa vänner för två veckor sedan, hemma hos dem och nu vill mina föräldrar return the favor så att säga. En av döttrarna i den familjen närvarade vid den middagen och henne träffade jag veckan därpå hemma hos henne, för en trevlig middag. Så kort sagt så har jag umgåtts med dem. När de - under middagen hemma hos dem, för två veckor sedan - diskuterade datum för när de skulle ses hemma hos mina föräldrar så började de slänga lite datum fram och tillbaka och när vi skulle gå sade min pappa "ni får ju självklart komma med ifall ni vill". Något som jag inte tog som written in stone. Men det gjorde min mamma, när jag nu idag - under min lunch med min pappa - pratade med henne i telefon så försökte jag förklara att jag och E bestämt träff med en gammal klasskamrat till oss (eller han är nuvarande klasskamrat med E) och vi har inte träffats på länge och vi har, i evigheter pratat om att träffas tillsammans allihopa. Allihopa = jag, E, han och hans flickvän. Jag förklarade också för min kära mor att jag hade glömt detta och att det antagligen skulle betyda att jag inte kunde komma till middagen på lördag. Något hon absolut inte ville acceptera, istället tyckte hon att jag borde ändra mina planer, att middagen var bestämd sedan tidigare och att dottern i familjen kommer ju att vara där!

Det som gjorde mig riktigt sur först var att dottern i den familjen är runt 32, gillar verkligen att prata med vuxna och visst tror jag säkert att hon skulle gilla om jag var där, men det är inte som att hon är en liten tioårig tjej som verkligen ser upp till mig och gärna skulle vilja ha någon att prata med när alla vuxna konverserar. Dessutom så har jag träffat dem rätt mycket på senaste tid och dottern och jag har planer på att träffas vid andra tillfällen, så att det är inte som att det kommer att rinna ut i sanden. Detta betyder inte att jag inte vill träffa dem, de är schyssta och så, men jag vill jättegärna träffa F och J. Vidare är jag avundsjuk på min brorsa, i den här situationen är han modig, han står upp gentemot mina föräldrar och säger det han vill. Det gör inte jag, vips - så fort mamma slår på den där tonfallet som får mig att känna skuldkänslor - så känner jag mig som en liten plutt igen som aldrig skulle säga emot mamma. Så samtalet slutade med att jag mm:ade mig igenom de sista minutrarna och sedan avslutade vi rätt abrupt, resten av lunchen med min pappa blev mest tyst (inte för att vi satt kvar vidare länge) och jag kämpade med att inte låta tårarna rinna. Inte för att jag var ledsen, utan mest frustrerarad.

Ibland, när jag är jätteorolig för hur mina föräldrar ska reagera (ja, jag tänker på det alldeles för mycket) så får jag responsen "Nämen, gumman! Du är ju vuxen, det är klart att du får göra som du vill" och helt plötsligt är det jag som känner mig som ett fån för att jag är så löjlig och inser snabbt att det mig det är fel på; jag borde inte oroa mig så mycket. Men i andra fall så är det helt plötsligt som att man är liten igen...som idag.
Varför känns det som att föräldrar ibland kan ha så mycket makt över en? Även om man är 22 år gammal...
Varför känns det som att det är de som bestämmer huruvida man är vuxen eller inte, liksom när det passar dem...

Usch, jag känner mig som en mes.

Storm, snö och det oundvikliga


Bildlänk

Det har varit svårt att samla alla tankar den senaste tiden vilket har resulterat i alltför lite sömn samt konstiga/skumma sovtider. Egentligen har en av tankarna hängt med ett tag; sedan slutet av Oktober och jag har bara försökt att skuffa undan det. Nu, när flera tankar och problem har kommit upp till ytan så känns det ganska oundvikligt att inte prata om dem.

Alla har vi väl förutfattade meningar ibland, ingen är perfekt. Jag är absolut inte perfekt, men det är klart att man försöker. Ibland önskar jag bara att jag hade försökt lite mer.

Många av er känner säkert till de distinktioner som finns mellan samhällslinjen och naturlinjen? De där typiska facken man lätt hamnar i; jock vs. nerd och så vidare. Vi har nog alla varit där; på någon av sidorna och ingen av dem har nog vidare rätt. Men som naturvetare under gymnasietiden så har det ändå satt sina spår; jag kan komma på mig själv med att beskriva någon person för någon av mina vänner som "typisk SP-tjej", alltså samhällstjej. Detta kan då betyda att hon är noga med utseendet/det yttre, kanske ser lite snobbig ut och gärna blond och kanske översminkad. Jag inser att detta är helt fel av mig, det är inte såhär man ska vara, det är otroligt taskigt av mig att ha så förutfattade meningar. Såklart är inte alla tjejer som går SP sådär, precis som att alla på naturlinjen inte är supernördiga och extrema töntar!

När jag började mitt första år på universitetet så läste jag en väldigt, ja it's fair to say; nördig utbildning. Tjejerna som gick i klassen var lika tjejerna jag läste med tillsammans på gymnasiet; absolut inte totalnördar som helt struntade i det yttre, men som ändå inte var klädda i de senaste märkeskläderna och så vidare. Kanske borde jag inte ha blivit lite frågande inför en av tjejerna som gick i min klass, bara för att hon just såg ut som de modellsnygga tjejerna som brukar vandra runt på Stureplan...men det blev jag ändå och tro mig jag ångrar mig. Det hela blev inte bättre när hon fick ett släp av killar efter sig som total rättade sig efter henne, under ett sektionsmöte lät det ofta såhär efter att hon hade sagt något "ja, men Så vill jag också göra!", "jag håller HELT med M!". Men även här borde jag ha gjort som jag alltid brukar göra, sträcka ut en hand; säga hej, vara mig själv. Jag vet att jag tänkte tanken på att hon inte passade inte helt och hållet och eftersom jag nästintill aldrig pratade med henne, så visste jag heller inte om hon faktiskt passade in - kunskapsmässigt (och det är ju det som spelar roll, alltså man ska inte döma det yttre). Kanske var det så att jag var lite rädd, hon påminde starkt om den typen av tjejer som gärna mobbades eller fällde kommentarer kring sådana som mig; lite blyga, nördiga tjejer. Å andra sidan så var ju i så fall hon inte på hemmaplan, jag menar de andra var ju nördiga också. Men jag kände mig ändå som mitt 12-åriga jag, när jag bara såg på henne! Hon kändes intimidating och det var som att jag var rädd för att om jag gick fram och sade något skulle hon fälla en snäsig kommentar och alla runtomkring henne skulle skratta. Mesigt av mig, I know! Jag borde ändå ha försökt och jag ska lägga till att jag tänkte det, flera gånger tänkte jag gå fram och prata med henne. På något sätt så var det ändå som att risken att bli bränd av någon snäsig kommentar och få känna mig som mitt 12-åriga jag, var värt det, om jag bara fick reda på mer om henne! För jag var nyfiken till tusen. Men ändå, så var det mina förutfattade meningar om henne, om typen av tjejer som brukar se ut som henne; blonda, supersnygga och populära! som fick mig att inte gå fram, inte fråga, inte våga vara nyfiken. Egentligen bara för att hon påminde om andra tjejer som jag varit rädd och obekväm inför.

I år, i slutet av Oktober, så hade vi en fest hemma hos mina föräldrar. Min pappa bjöd, som vanligt in (det är en årlig fest) de han jobbar med och bland dem fanns en av de tappra studenterna som jag läste tillsammans med; S. Till skillnad från mig, så hoppade han inte av utan fortsatte på den banan, lite stolt blev jag allt även om jag knappt pratat med honom tidigare. Vi hamnade vid samma bord när vi skulle äta och såklart ville jag kolla hur läget var, vilka som var kvar på linjen. Jag fann mig själv också börja tänka på M, kanske var hon verkligen supersmart och var kvar på linjen! Jag ville att hon skulle vara kvar, ville få äta upp att jag någonsin haft förutfattade meningar om en person, baserat på utseendet. Jag menar, jag är inte modellsnygg för fem-öre men jag har alltid brytt mig om mode; så kanske såg inte jag heller ut som den typiska nördtjejen. Så jag tar upp henne specifikt med S och undrar hur det gått för henne.
Utan vidare tvekan och bara rätt upp och ned säger S "hon tog livet av sig för två år sedan."

Jag bara satt tyst, mumlade något "oj, okej..." tillbaka och sedan fortsatte kvällen jag kämpade med disk och försökte att fixa till så att alla hade dricka, servetter och annat på bordet. Försökte att inte tänka på det, men efter ett tag så gick jag in på mitt rum hos mina föräldrar och satte mig ned vid min stenåldersdator och satte igång den. Min hjärna surrade på i takt med fläkten; tänk om hon bara lekt charader, hon fick rollen som den snygga och populära, vem tar sig Inte an den? Det är väl klart som korvspad att hon tog rollen, snatchade den och levde vidare. Jag surfade in på hennes Facebook sida och stirrade på alla kondoleanser, det började tåras i ögonen. Någon av de första som kommenterade skrev något i stil med att hon inte kunde tro det, att hon pratat med M för bara någon dag sedan och då hade allting varit bra. Det bildades en tjock klump i halsen. Jag har också varit där, inte på riktigt samma sätt, eftersom jag lever. Men jag har mått dåligt, riktigt dåligt. Ljugit och lett inför andra, många trodde nog att jag mådde bra. Tänk om M hade det likadant. Och även om hon inte hade ljugit, även om det kanske hände något jättetraumatiskt privat och hon inte alls hade varit en deppig person, så kändes det så jävla fel att jag inte hade pratat med henne, när jag ändå hade tänkt på det tusen gånger. Visst, jag hade nog inte kunnat rädda henne eller något i den stilen, jag tänker inte vara så ego. Men jag har fått höra att jag är bra på att lyssna och kanske hade vi blivit vänner...om inte annat så hade jag i alla fall aldrig behövt känna what if?

Jag önskar verkligen att jag hade pratat med henne och nu, såhär i efterhand känns det så jäkla löjligt, min rädsla.
Även om jag hade fått en snäsig kommentar, so what?!

Jag har lovat mig själv nu, att jag hädanefter alltid kommer att sträcka ut en hand om någon som ser ut att behöva det, eller om jag bara är nyfiken. Jag vill aldrig känna såhär igen...

Vintertid


Bildlänk


Yes, idag flyttar vi tillbaka tiden en timme! Något jag tycker är en rätt härlig känsla, håller ni med? Men samtidigt blir det ju mörkare och mörkare ut; igår var det rätt så dimmigt och löven som fallit har liksom tappat färg, så när jag och E gick ut igår så var det ett område som såg helt färglöst ut. Lite coolt men ändå dyster på samma gång. Lite halloween känsla kanske.

Den här helgen har gått hemskt fort, det känns knappt som att jag har hunnit registrera att det var helg. Nåja, imorgon går man ändå tillbaka till verkligheten och jobbsökandet fortsätter! Måste åka in till stan och lämna ett CV, får se ifall jag hinner, vi väntar nämligen hemleverans från Ikea, lite nya byråer och sådant ska in i lägenheten. Kanske blir så att jag skickar ett mejl istället, som vanligt. Hade lämna CV:et när jag ändå var i krokarna och på jobbintervju i onsdags, men glömde att ta med mig mitt personliga brev. Men något som var riktigt mysigt i helgen, var att jag och E äntligen kom iväg på bio och middag ute på stan! Det var hur mysigt som helst och något som vi verkligen behövde! Vi åt på thailändsk restaurang och sedan var vi och såg Wallstreet - money never sleeps på bio, den var riktigt bra. Ska skriva en recension snart, jag lovar.

Vad har ni gjort i helgen, någon som varit på Halloween fest?
Vad tycker ni om Halloween?

Watch out for the...

KILLERS!


Bildlänk

I filmen presenteras man först med ena huvudpersonen Jen Kornfeldt (Katherine Heigl) som sitter på ett plan tillsammans med sina föräldrar: Mr. Kornfeldt (Tom Selleck) och Mrs. Kornfeldt (Catherine O'Hara), en resa som man snabbt får känslan av att hon inte vill vara på. Mr. Kornfeldt verkar vara en man som gillar att vara familjens överhuvud, det är ingen tvekan om saken och hans dotter är hans ögonsten och han ser henne nog som hans lilla flicka fortfarande. Mrs. Kornfeldt, nog mer onykter än nykter och gillar att prata om allting och gärna högt. Jen som nyligen har separerat från sin kille känner sig lagom patetisk som nu istället befinner sig på en resa tillsammans med sina föräldrar till Nice, men hon inser efter ett tag att hon är redo att ge sig ut i spelet igen! Den som hon snabbt hamnar i spel med är den vackre och mycket vältränade Spencer Aimes (Ashton Kutcher).
En man som man lär, snabbare än Jen, att han inte är den han verkar vara.

Men tiden går och snart har Jen och Spencer hamnat i en typisk suburban area och är som vilka amerikanska familjer som helst; med grannar som har barbeque-fester i trädgården och allt som hör till. Det gnabbas lite vänskapligt om var vissa tomtgränser går och man är hövlig mot personer man egentligen inte kan stå ut med.
Men snabbt så förändras den fina idyllen och Jen och Spencer befinner sig plötsligt i en helt annan värld, hur ska de ta sig ur? Vilka kan de lita på?

***

Jag hade känslan av att vara grundlurad när jag hade sett klart den, jag var inställd på en action-komedi men det var inte mycket komedi och actiondelen var intensiv och täckte kanske en timme och sedan var det lite utfyllnad i slutet och sedan var filmen slut. Det kändes inte som att det blev någon vidare handling och inte fick man lära känna sina huvudpersoner väldigt mycket, istället blev det tidhopp och en film som skulle ha kunnat vara en action-komedi med lite inslag av drama och kärlek (om än lite i stuk med Knocked Up) slutade abrupt och enligt mig väldigt kändes det surt! Riktigt surt, jag blev riktigt irriterad till och med. Det kändes inte alls som en film. Mer som ett snabbt intro - Gulligt par som tänker och planerar inför framtiden - Lite oförutsagda saker händer - BAM massor av action - lite utro och sedan SLUT.

Nej, jag säger Watch Out, i meningen att det är en riktigt dålig film.
Den får endast
♥♥ möjligtvis en och en halv...

Finns det någon annan som har sett den, vad tyckte ni?

Interview Pt. 4


Bildlänk

Yes, idag hade jag ytterligare en intevju!
Denna gång var det i en ONOFF-butik, däremot börjar jag tveka på om jag var så kvalificerad för just det jobbet som var mycket mer teknikinriktat än vad jag trodde. Men det är ju alltid bra att ha gått dit och försökt, eller hur? Sedan bar det ut på stan för att försöka hitta en födelsedagspresent till min kära mormor som fyller 91 imorgon, min mamma kommer att åka ned till Italien för att hälsa på henne. Däremot blev det lite strul när jag skulle få hem paketet till mamma, hon hade nämligen bilen idag så det blev inte av att träffa henne i stan för att säga hejdå och sedan leverera paketet. Så istället fick jag ta en snabbtur förbi min fars jobb och leverera paketet till honom. Till min mormor köpte jag ett litet kit på The Body Shop med: en Shower Gel, en Body Lotion och en sådan där skrubb. Doften jag valde var Moroccan Rose som jag tror skulle passa henne. (Här kan du läsa mer om den serien). Jag hoppas att hon blir glad, men det tror jag, tror inte ens att hon förväntar sig något speciellt.

Imorgon väntar som vanligt jobbsökande, jag ska även skriva klart anteckningar om en bok och förhoppningsvis hinna in till stan med ett CV, men vi får se om jag hinner det. På kvällen ska jag och E äta hos hans pappa, det ska bli mysigt, hoppas bara att jag kan varva ned lite på kvällen, så att jag är lite artigare. Nej, det här blev ett rätt kort inlägg, är så himla trött idag, sov riktigt dåligt i natt. Får hoppas att det går bättre nu, sov gott allihopa!

Som man kan läsa om på blogg.se's hemsida, så skulle man ha burit något lila idag, så tyckte att bilden passade in. Själv bar jag lila-aktigt läppstift, kände att jag inte hade något annat lila som passade på jobbintervjun.

Bar ni något lila?


R

Ursäkta att man vill bli lite älskad...


Bildlänk

Bok: Ursäkta att man vill bli lite älskad
Författare: Johanna Thydell

Nora går i gymnasiet och är en helt vanlig tjej, ja egentligen lite för vanlig om man frågar Nora själv. Hon förklarar att hon ser helt vanlig ut, inte direkt vacker men inte helt ful heller, inte tjock men kanske lite för fet. Hon har inte skilda föräldrar, faktum är att hennes föräldrar kommer överens väldigt bra och det finns inga gömda skelett någonstans. Hon är inte utanför i skolan, hon har vänner, en av hennes bästa vänner är till och med the IT-girl den tjejen som alla killar stirrar efter och lustar efter. Men Nora bryr sig inte egentligen, hon är istället glad för Lisas skull, Lisa Lind är hennes vän och hon förtjänar att vara glad och få den killen hon vill ha.
Nora lägger även till att hon inte har några av de vanliga tonårsproblemen; hon är inte anorektiker, hon skär sig heller inte i armarna.

Men en dag händer en sak, det är en balkong involverad, någon Nora inte bryr sig vidare mycket om och hennes bästa vän är inte i närheten. Plötsligt vet Nora varken in eller ut, det är många frågetecken och hennes bästa vän distanserar sig. Hur ska hon ta sig ur det hela?

***
Enligt mig är det en otroligt bra bok, Johanna Thydell är otroligt skicklig kvinna när det kommer till att skriva. Hennes språk är otroligt och hon har skrivit en bok som egentligen inte är vidare speciell, den handlar inte om något superspännande men ändå sträckläste jag den på en och en halv dag. Det fanns något enkelt och charmigt med boken, något som fick en att vilja fortsätta ändå. En av de sakerna är att det i slutet, väldigt fintstilt, vid vissa sidor i boken står så kallade Noriska ordspråk, alltså ordspråk som Nora själv har skrivit, saker som kan få oss alla att känna igen oss. Det är ytterligare något som gör denna boken så bra, även om den är rätt så simpel får den mig att skratta, känna medlidande med Nora; jag känner igen mig riktigt ordentligt i vissa känslor och det tror jag att många kommer att kunna göra.

Johanna Thydells första bok som jag älskar är I taket lyser stjärnorna, en bok som senare även blev en riktigt bra film. Jag rekommenderar den också!

Gå och läs denna bok nu.

Productive, in the end...


Bildlänk

Idag har jag haft en sådan där dag då man knappt vill gå upp ur sängen, det blev en dålig start på dagen, men som tur var vände det runt fyra tiden på eftermiddagen då allting blev mycket mer produktivt! Jag satt nere på biblioteket för att få ordentligt med ro och jobbsökte, fanns väl inte så många som jag hoppades, men ett par stycken blev det i alla fall och imorgon blir det ytterligare en intervju, jag hoppas verkligen att det går bra, men är inte så nervös i alla fall. Men ska fixa till mig ikväll, en putsad fasad kan ju inte vara helt fel då man ska på intervju, eller vad säger ni? Jag ska duscha och fixa naglarna, klädseln har jag däremot inte bestämt än, men kommer nog att hitta på något.

Nu tänkte jag slappna av lite och se lite på Prison Break. Sedan ska jag väl fixa lite middag också, har däremot inte mycket matlust idag, har mått lite illa under dagen, men det släpper nog. Vet dock inte vad jag ska göra, blir antagligen kyckling.

Vad ska har ni/ska ni äta till middag?

Prison Break!


Bildlänk


Ja, jag vet att Prison Break är old news men för mig är det nygammalt. Jag fick den andra boxen av mitt ex för ett bra tag sedan, men blev aldrig av att jag såg den; jag hörde så mycket om att det mest var första säsongen som var bra och sedan var det massor av andra serier som jag prioriterade. Men så häromdagen så kände jag att jag kanske skulle kolla på den i alla fall och boy am I stuck! Jag presenterar min nya drog för er! Jag har kommit ända till fjärde säsongen nu, det går alldeles för snabbt för min smak, serier borde räcka längre, men jag är helt fast och kan inte sluta kolla. Däremot så håller jag med om att första säsongen var speciell och kanske den bästa men tvåan var riktigt bra den med, trean var lite tråkig stundvis; det kändes som att de drog ut på en story alldeles för länge och nu får vi se hur fyran är.


Jag vet att jag har varit dålig på att uppdatera bloggen, jag ber om ursäkt för det, men dels har det varit annat men till största del är det väl att motivationen varit lite låg på senaste tid. Det har känts som att det inte har funnits så mycket att skriva om och som ni såg i förra inlägget så har inte heller humöret varit på topp. Men det blir nog snart bättre, sedan har ju den första snön fallit också, rätt mysigt på ett sätt men det var tråkigt att jag inte hade min kappa här eller min vinterjacka, så jag fick istället gå omkring i stan med min rätt så fula regnjacka. Men nu i helgen har jag däremot varit hemma hos föräldrarna och hämtat hem lite saker, men av någon anledning så blir det alltid så att man kommer på flera saker som man borde ha tagit med sig när man väl kommer hem. Men det är väl Murphys lag, så jag borde ju inte vara förvånad.


Gillar ni Prison Break?


Dark Autumn


Bildlänk


Idag regnade det nästan konstant, det varierade från lite lätt duggregn till spöregn, inte det roligaste vädret. Sedan har halsen strulat lite under helgen, vilket har resulterat i att jag inte varit vidare aktiv på bloggen. Ska jag vara ärlig så har jag inte varit vidare aktiv alls, ens på riktigt. Det börjar kännas som en liten svacka igen, det kändes så skönt förra veckan när jag hade fullt upp, det var stressigt men det var ändå skönt att få göra saker och ting. Gå på intervjuer, ha en deadline, det var skönt. Nu känns det som att jag fastnar lite igen, inga nya intervjuer har dykt upp och jag vet att sådant här går i perioder och att man inte ska hänga läpp, men det är svårt! Det känns som att jag har svårt för att motivera även de enklaste sakerna. Jag vill inte fastna här igen. Jag måste på något sätt sysselsätta mig, igår gick jag ut och gick en timme trots att det var svinkallt, bara för att göra något. När jag kom hem så var jag som en istapp och det tog mig ett lång tag att värma upp mig igen, benen svullnade lite, blev röda och kliade. Inte det roligaste.
Jag vill inte låta supernegativ heller, men just nu känns det bara jobbigt. Jag känner mig grå, hängig, ful och tjock! Allting på samma gång, det känns som att om jag inte har något att göra så kommer det bara att bli sämre. Jag hoppas verkligen att jag får ett jobb snart.


Hoppas att ni har haft det bättre! Men jag ska inte vara helt negativ heller, söndagen var jättemysig här hemma. Jag och E firade nio månader tillsammans och vi hade en jättehärlig kväll, det behövdes! E överraskade mig också med en present, dock köpte han fel sort (jag hade pratat om att jag ville ha en saltvattenspray) han köpte rätt märke men fel sort, men det var ju jättesnällt. Jag var inte ens beredd på att han skulle ge mig något överhuvudtaget, vi brukar inte direkt ge varandra presenter varje månadsdag. Så jag blev jätteglad, nu kommer vi förhoppningsvis att få lite mer tid till varandra också eftersom hans tentaperiod snart är över. Första tentan var idag, den andra är på fredag, jag håller tummarna för honom han har verkligen varit jätteduktig och pluggat på jättebra. Jag är jättestolt över honom.


Så vad gjorde ni i helgen?


Interview Pt. 3


Bildlänk


Igår var jag alltså på min tredje intervju för veckan och jag måste säga att det bland de trevligaste intervjuerna jag har varit på. Hon som intervjuade mig var snäll, vänlig och dessutom så hjälpte hon till att föra konversationen samt att hon pratade på själv en del, vissa sitter ju mest tyst och vill bara att den som intervjuas ska föra konversationen. Det var en härlig, om än lite kylig fredag, men så fort man gick ut i solen var det bättre.
E kom och mötte mig eftersom han hade redovisning i plugget och slutade tidigare. Vi gick och åt lunch tillsammans på Subway också, supermysigt! Gillar ni Subway? Min favorit är nog Chicken Bacon Ranch med BBQ-sås. Sedan gick vi omkring lite i stan, jag hittade ett par mörkgråa benvärmare men kommer lämna tillbaka dem då det var ett hål i dem, gissa vad irriterad jag blev, jag som såg fram emot att börja använda dem på direkten.

Däremot slutade fredagen ganska abrupt, både jag och E var trötta och jag var dessutom lättirriterad och det slutade med att vi bara somnade utan att prata eller göra något. Inte världens roligaste fredag, men men...
Idag blir det mycket skrivande för min del och E pluggar inför tentor, han är så duktig. Jag hoppas däremot att vi kommer att få lite mer tid för varandra idag och ikväll kommer vi nog att vara ensamma också, jätteskönt! Men usch, de här senaste dagarna har jag verkligen känt att jag behöver en lägenhet. Jag måste få ha ett ställe där jag känner mig hemma och slipper känna mig som någon intruder!

Hur spenderar ni lördagen?

RSS 2.0